I postmoderna smycken ser vi ofta material som plast, trä och textil som snörmakerier. Men varför ?
Med modernismen hade material som metaller, keramik och glas länge haft en hög status inom konsten och konsthantverket. Detta var alla material som krävde utbildning och hantverksskicklighet som tog tid att bygga upp. Verktyg, brännugnar och kunnande att hantera materialen var resurser som inte alla kunde besitta. Dessa material förknippade därför modernisterna generellt med hög kvalitet. Detta med God kvalitet med stort G var något som modernisterna länge velat lära ut till folket.
Postmodernisterna tog avstånd från den här tanken att en "elit" skulle lära ut vad som var kvalitet, vad som skulle anses estetiskt tilltalande, vad som var "rätt" material och så vidare. Postmodernisterna ville istället bryta ner sådana hierarkier och göra samhället mer demokratiskt. Detta fick som resultat att de valde att lyfta fram sådant som modernismen ratade som mindre värt. Inom modernismen ansågs exempelvis vissa material och vissa medier ha lägre status. Postmodernistisk konst låter sig därför gärna influeras det här som ratats. Kitsch (pråligt krimskrams), pornografi och mode togs därför upp av konstnärer, designers och formgivare. Postmodernisterna räds inte heller att blicka tillbaka och använda sig av "folkets" materialval och former.
Trä är ett material med förmoderna förtecken., som postmodernisterna gärna använde. En träbit kunde vem som helst som hade en kniv smida något av. Trä hade varit en av de den viktigaste råvarorna för att producera både redskap och olika hushållsutensilier i det gamla, självförsörjande bondesamhället. Helt enkelt något som alla kunde klara av att hantera. Så var det även med textil. Modernismen såg ofta textilen som något lite mindre värt. Om det inte rörde sig om modern design som Märta Måås-Fjetterström och liknande. Men broderi, hemvävda tyger, fransar och snörmakerier, sånt som människor ofta gjort hemma i äldre tider och som haft en högre status längre tillbaka, ratades av modernisterna. I modernismens barndom hade möjligen plast kunnat förknippas med framsteg och utveckling. Med materialets status hade sjunkit i och med massproduktionen. Den ansågs folklig, billig och utan omsorg. Så som modernisterna ville ha det. Därför är det kanske inte helt förvånande att postmodernisterna satsar så mycket på dessa material i sin design. Detta påverkar också färgvalet. Postmodernistiska smycken är ofta mer färgglada och i klarare kulörer än i modernisternas smycken.