Hur känner man igen postmodernism i smycken? I dag fortsätter jag att berätta om det!
På ytan är postmoderna smycken ofta vanliga enkla vardagssmycken. Biljouterier helt enkelt. Men under deras yta ligger postmodernismens ambitiösa strävanden. Och det gäller att se tecknen! Det här vita halsbandet är tillverkat av plast, för en massmarknad. Ändå har man valt att dekorera plasten med fint vridna guldtrådar. Således är det en slags filigranteknik. Filigran ser man normalt inte i modernistiska smycken. Detta halsband uttrycker postmodernismen önskan att omfamna gångna tiders dekorationer. Att man lägger detta genomtänkta arbete på ett massproducerat plasthalsband är också en del av postmodernismens önskan att lyfta fram vissa material med traditionellt sett lägre status. (i övrigt är ju färgen klockren för sent 70-tal/tidigt 80-tal) som är postmodernismens storhetstid.
I samma smycke ligger också en önskan att avdramatisera juvelerarkonsten. Statusfyllda tekniker ska ner till de enkla materialen. Och detta är ett återkommande tema i postmodernismen. Samma fina struktur som brutalist-modernisten (för en förklaring se inläggen om modernismen) skulle ha reserverat åt ett metallsmycke tilldelas nu plastpärlorna i halsbandet på den nedre bilden. Likaväl speglar detta samma önskan som ledde till att man påförde filigranteknik på halsbandet längst upp. Den postmodernistiska ambitionen är här att föra samman det låga biljouteriesmycket med avancerade dekorer för att på så vis riva barriären mellan låg och hög status. Detta är ett drag som faktiskt gör postmodernistiska smycken till något alldeles extra, trots att de är massproducerade.