• Stina, *Rätt Antikt*

Postmodernism del 3- Nya material, nya former




I dag fortsätter jag att berätta om postmodernismen och hur du känner igen smycken i den här stilen!


Postmodernismen är på många sätt ett svar på modernismen. Så om du behöver friska upp dina kunskaper om den kan du göra det i mina blogginlägg om modernismen.


Redan under 1950-talet började kritiska röster att höjas mot modernismen. På 1960-talet fick sedan postmodernismen ett genomslag i design av smycken. I arkitekturen däremot levde modernismen kvar länge till då ofta i form av brutalism. Att det blev just smycken som tog designen in i det postmoderna är knappast ingen slump. Smycken kan konsumeras förhållandevis enkelt. Möbler och hus byter man däremot inte lika ofta. Produktionsmetoder och funktionalitet spelar också en viss roll här. När det gäller husbyggnation och inredning är människor också mer benägna att snegla på det som känns lite mer tryggt och invant. Men vad ville då postmodernisterna säga med sin design?


Allvar? Nej, tack!

Postmodernistiska smycken behåller i regel fokus på det avskalade, precis som modernismen. Istället handlar det om skillnader i val av färg och material. Även om modernismens design ibland kunde vara lekfull behöll den ändå sitt "allvar". Ett allvar som ofta visade sig i materialval, omsorgsfullt hantverk och en mer dämpad färgskala. Att halsbandet ovan är tillverkat av röd plast talar sitt tydliga språk. Det skvallrar om en design som tar sig själv på betydligt mindre allvar. Det här kopplas också till "slit och släng". På 1960-talet utvecklades exempelvis fler plaster, men även produktionen av silversmycken industrialiserades kraftigt. Så det var inte lika dyrt att köpa smycken längre. Men man kanske inte heller behöll dem lika länge. När man tröttnat fick de gå till sopnedkastet eller silverskroten. Så om du ser ett smycke som är modernistiskt till formen men inte till material eller färgskala , ja då är postmodernt.


Purism? Nej, tack!

Postmodernistiska designers ogillade inte bara de här puristiska idealen vad beträffar material, tillverkning och färgskala. Allra mest ogillar man modernismens vilja att pådyvla den här purismen på de människor som skulle konsumera deras varor.

Postmodernisterna ansåg att modernisterna tog allt för lite hänsyn till vanligt folks önskemål om dekorativa detaljer. Postmodernisterna tog därför inte avstånd från äldre tiders traditionella dekorationer och utsmyckningar på samma sätt som modernisterna gjorde. Istället sneglade man mer gärna bakåt i tiden för att hämta inspiration.

Postmodernisterna var dock fortfarande inriktade på " den nya människan". De är bara mer bekväma med tankegången och vågar så att säga släppa kontrollen. Det beror förstås på att de är en yngre generation, som vuxit upp med modernismen . Man känner sig mer bekväm med att experimentera istället för att vara dogmatisk och principfast. Postmodernismen valde då hellre att omformulera det det traditionella på ett nytt sätt som passade den yngre generationens smak. Halsbandet på bilden visar en sådan här postmodernistisk omtolkning av ett collier av glaspärlor. Den här brutala asymmetrin i komposition och färgval är ett postmodernistiskt bidrag till designhistorien.

I nästa inlägg om postmodernismen berättar jag mer om hur du känner igen de olika detaljerna i postmoderna smycken. Missa inte det!



© 2023 by *Rätt Antikt*.

  • Black Facebook Icon
  • Black LinkedIn Icon
  • Black Google+ Icon