Gamla greker, etrusker och platta medeltida smycken, hur hänger det ihop? I dag gör jag ett nedslag i konsthistorien. Så följ med på en resa från antiken till medeltiden! Etruskerna är kända i smyckesammanhang. De var ett järnåldersfolk som levde i norra Italien. Deras kultur blomstrade under det första årtusendet före Kristus.
De hade ett högt utvecklat hantverk och de utvecklade juvelerarkonsten till nya nivåer. Etruskiskt guld- och silversmide blomstrade under en period. Etruskerna kom också med en ny syn på människan. Mycket pekar mot att de var först med att använda ordet person. De tillförde också begreppet personlighet i det konstnärliga uttrycket. Titta på det etruskiska paret på bilden. Visst är det uppenbart att detta är två personer som har levt en gång. Likaså gudinnan till höger visar en verklig människa, där en egen unik genuppsättning speglas i ansiktet. Alla som har sett en antik grekisk skulptur kan förstå skillnaden etruskerna gjorde här.
Även om grekerna var de som införde ett mer levande uttryck så handlade bildframställningen ofta om ett ideal. Gudar och mytologiska gestalter var snarare ideal för människor att se upp till för att spegla sin egen ofullkomlighet i. I synnerhet Platon talar om en idéernas värld. Allting som människor skapar och tänker är ofullkomligt i denna sinnevärlden, menade han. Men samtidigt existerar allt detta i en fullkomlig version, närmare bestämt i idéernas värld, vilken ligger bortom den mänskliga sinnevärlden.
Ideal eller inte, både greker och etrusker tog avstamp i den sinnliga världen.
Men antiken varade inte för evigt. Under senromersk tid förändrades sättet hur man säg på världen. Människor tröttnade på avgudadyrkan och på sitt världsliga slaveri. Allt fler anslöt sig till kristendomens syn på frälsning och upprättelse. Nu blir himmelriket det viktiga och inte hur sinnevärlden ser ut. Det tvådimensionella slår igenom.
Platta avbildningar och platta smycken slår igenom. Tekniker som emalj, mosaik och niello, som ger platta smycken kommer på modet.
Nyplatonismen dominerar som idé. Himmelriket blir den nyplatonska ideala världen - och den är ju osynlig. Detta speglas också i tidens konst och smycken. Att rikta betraktarens tankar mot det andliga blir därför konstens uppgift. De som tillverkar konst och smycken vill leda betraktaren att göra abstrakta tolkningar av det de ser. I smyckena från en här tiden är det vanligt att man lägger stenar eller emalj i ett mönster som ska dra tankarna till Kristus genom att mönstret kan uttolkas som ett kors.