Brud i vitt? Del 2 Så började det!

I vår tid är vi vana vid att brudklänningen alltid ska vara vit. Men så har det verkligen inte alltid varit. Men hur gick det då egentligen till när brudklänningen blev vit? Det är ingen enkel och rak historia. Utan vägen di t var något krokig... Så häng på!

Den franska drottningen Marie-Antoinette var en av sin tids stora trendsetters. Alla hade kollen på hur hon klädde sig och hon älskade mode. Bilden är från 1770 då hon gifter sig med kungen Ludwig XVI. Och nej, klänningen är inte vit.Någon slöja finns det inte heller. Även om man var aldrig så rik gifte man sig nämligen i en vanlig finklänning som sedan kunde användas igen. och så hade det alltid varit. Visst hände det att kvinnor ur aristokratin gifte sig i en vit klänning men det var fortfarande en vanlig finklänning. den råkade bara vara vit. Klara, starka färger var sedan århundraden något väldigt exklusivt och vitt var det ingen som tänkte särskilt mycket på...

Men så blev plötsligt vitt en färg att räkna med. Hur gick det till?

Jo, Drottningen, trendsettern Marie-Antoinette, som vi ser här på den andra bilden vantrivdes med det strikta, krävande hovlivet. Hon drömde om ett enkelt bondliv nära djur och natur, som hon kunde fly till. Efter flera års försök födde hon äntligen sina barn. Kungen var överlycklig. Marie-Antoinette fick då en bondgård i present av sin make. Den låg alldeles i närheten av slottet Versaille där det franska hovet höll till. Men det var knappast ingen riktig bondgård. Naturligtvis var det heller inget riktigt bondliv hon levde, utan ett kungligt, påhittat lantliv.

Men idén om den romantiska bondflickan på landet spred sig som en löpeld bland de rika. Man inspirerades av bondflickornas vita underklänningar. Enkla vita klänningar blev nu högsta mode. På den tredje bilden ser vi en grevinna från det sena 1700-talet i en sådan här klänning. Riktiga bondkvinnor hade ju förstås aldrig klätt sig i vitt, annat än närmast kroppen. Då hade de ju blivit smutsiga direkt. Så de vita kläderna var istället ett sätt att markera att man knappast behövde arbeta.

Men Marie-Antoinette fick inte njuta av sitt lantliv särskilt länge. Hela Frankrike jäste av missnöje och den franska revolutionen bröt ut. Både hon och Ludwig XVI blev halshuggna.

Revolutionärerna hämtade sin ideologiska förebild i den antika demokratin. När revolutionen bröt ut fanns de enkla vita enkla vita klänningarna kvar i bakhuvudet på folk. Aristokratins dröm om den enkla bondflickan blev nu snarare en nödvändighet. Den förvandlades till en anpassning till revolutionärernas krav på enkelhet. Ut åkte nu all prakt man tidigare hade stökat ut sig med. Färggrann siden och sammet, pudrade peruker och krinoliner hade aldrig varit mer omodernt. Revolutionärerna hatade inte bara de rika i aristokratin. De hatade också prästerna och kyrkan. Men kyrkan och kristendomen låg djupt i människors medvetande och måste ersättas med något. Så blev också antikens religioner på modet. Den grekiska och romerska religionen och kulturen blev ett upphöjt ideal. Alla de antika statyerna var vita så man uppfattade att antikens mode hade varit vitt. Det här slog igenom i den kvinnliga klädedräkten som ju redan innan skulle vara enkel och vit. Men vitt förknippades inte längre bara med den påbjudna revolutionära enkelheten utan också med höga, näst intill religiösa ideal. Som ni förstår så är det en bra bit kvar härifrån och över till den vita brudklänningen. Om det skriver jag mer i nästa bröllops-inlägg!