Den tuffa, sportiga kvinnan väljer sannolikt en annan brudklänning än den ljuva, romantiskt lagda personen. Men för de flesta är vitt färgen man vill ha på sin brudklänning. Detta är så inrotat i oss att ett annat val närmast kan räknas som ett statement, att man verkligen vill avvika. Så här har det dock inte alltid varit. I dag tänker jag starta en serie om hur brudklänningen blev den vita skapelse den är idag. Så häng på!
Så sent som på 1940-50-talet gifte man sig i ofta i en vanlig finklänning. När min egen mamma gifte sig 1955 bar hon en marinblå dräkt. Kvinnan på fotot här, från omkring 1940 valde inte heller vitt. För väldigt många kvinnor föreföll det helt enkelt för slösaktigt att köpa en klänning bara för ett enda tillfälle.
Andra världskriget medförde en brist på det mesta. Sjöfarten var kraftigt inskränkt och industrikapacitet upptogs av krigsproduktionen. Med detta kom också svårigheten att skaffa tyg. Dessutom var det många gånger bråttom med bröllopet.
Man hann inte alltid vänta på att införskaffa lämpligt tyg och låta sy upp en klänning. På den här tiden var kläder nämligen ofta ateljésydda eller hemsydda. Men varför var det så bråttom då?! En vacker klänning var väl värd att vänta lite på??
På 1940-talet tänkte man inte riktigt som idag. Det sågs till exempel opassande att ha sex utan att vara gift.
(Den gula brudklänningen på bild nr 2 är designad av Elisa Rolle 1934) I synnerhet att få barn utanför äktenskapet sågs med stort ogillande. P-piller fanns inte och tillgången till andra preventivmedel var begränsad. Mitt i allt det här var det brinnande krig och killarna kallades in till det militära. Som ni ser har brudgummen på bilden militär uniform. Så han är redo att ge sig av. De allra flesta av dem skulle bli borta länge och kanske rent av aldrig komma tillbaka mer om de stupade i kriget. Och innan de åkte ville de så klart ta ett ordentligt farväl av sina flickvänner. Så ordentligt att om hon skulle råka bli gravid var det bäst att gifta sig. Det skulle bli svårt för killen att få permission att åka hem och gifta sig om det blev en liten telning så det var lika bra att göra det direkt.
Inte heller ansågs det udda att gifta sig i en vanlig klänning som inte var vit. Man såg praktiskt och ekonomiskt på saken. Att brudens slöja här på bilden faktiskt är svart är dock ganska udda! Antagligen beror det bara på att hattar med floor var populärt vid den här tiden och hon har antagligen tagit den enda finhatt hon hade.
Detta skulle inte vara *Rätt Antikt* om jag inte nämner broschen och clipsen... Broschen är ett äpple, sannolikt av bakelit, i den lekfulla stil som var vanlig i bijouterismycken på 1930-40-talet.
ความคิดเห็น