I går träffade jag min storasyster som berättade så målande om sin tid på Göteborgs kexfabrik, på 70-talet. Att grädda wafers ingick i jobbet. Hon stod bokstavligen och gjorde detta för hand, precis som man själv står och gräddar våfflor hemma. Även om rånjärnen förstås var större. När de var färdiggräddade fick hon lyfta ur flaken för hand och placera dem på ett löpande band där de sedan fylldes och skars av andra arbetare. Ändå hade den så kallade maskinåldern passerat för länge sen...
Det historikerna kallar maskinåldern inföll nämligen ungefär mellan 1880 och 1945. Under ett såpass långt tidsspann hann förstås många smycketrender komma och gå. Men det mekaniserade samhället satte så småningom en stark prägel på modet. Epokens höjdpunkt nåddes under mellankrigstiden. Och då, under 1920- och 30-talen slog ett smyckemode igenom som var väldigt sparsmakat och strikt i formspråket på ett sätt som var väl anpassat för maskintillverkning. Precis som i min systers berättelse kan man riktigt se för sin inre blick hur arbetarna har stått och formpressat plåten och sedan låtit den gå ut på bandet där andra har limmat i pärlorna. Eller hur folk har stått och bockat krokarna eller stått vid gjutmaskinerna och gjutit pärlorna av glas och plast.