Allt är förvisso inte guld som glimmar, men vad gör det? Så kallat bling bling har nämligen varit begärligt gods ända sedan civilisationens vagga! Vår tids strass har dock inte varit med så länge. Under 1700-talets andra hälft kom strassen på modet bland aristokrater och kungliga. Ja, det var då den uppfanns. Man lät helt enkelt tillverka oäkta kopior av sina dyrbara juvelsmycken. Det främsta skälet var dock praktiskt. Man ville helt enkelt undvika att bli rånad på sina äkta dyrbarheter när man var ute på resande fot. Men också det helt vanliga folket uppskattade bling bling. För dem var det länge flussglas som gällde. Röd-, grön- och blåfärgat flussglas ser man på allmogesmyckena.
Från 1700-talets mitt blev också ståldiamanterna på modet som en enklare men ändå glittrande sorts smycken. På den översta bilden ser ni en girandoll från tiden. Det var verkligen inget hastverk att tillverka dem! Varje liten stålpärla fästes med skruv på en metallbotten. Så här tillverkades de fram till 1800-talets mitt när man istället gick över till att pressa fram mönstret i en plåt istället. Skillnaden ser ni på den sista bilden. De här stansade ståldiamanterna var på modet in på 1930-talet.
Min mamma berättade hur hennes mostrar, födda vid förra sekelskiftet, brukade förvara dem i potatismjöl så att de inte skulle rosta bort. 1800-talet bjöd också på andra nymodigheter, som pinchbeck, en guldliknande metall. Trots att den var helt oäkta så dekorerades den ofta fint. Ciselering var populärt i denna metall och utfördes lika minutiöst som på det äkta guldet! Ett annat populärt bling bling under 1800-talets senare hälft var de böhmiska granaterna. Också här la man ungefär lika stort arbete på infattningarna oavsett om det var guld eller oädel metall. Det vanligaste är smycken täckta med små rosenslipade blodröda granater. Så även om man sparade på metallerna sparade man inte på det arbete som lades ned!