När jag köper in smyckesamlingar så speglar dessa ofta olika skeenden och stadier i människors liv, om än från olika tider. Det kan vara små emaljerade hjärtan i rosa och blått, som en gång gavs som dopgåva... det fortsätter med konfirmationskorsen och över till student-, förlovnings- och vigselringar. I samlingar med äldre smycken är det vanligt med sorgesmycken, som använts vid begravningar. Men det kan också röra sig om festliga bijouterier och lättsamma lekfulla smycken, som använts i ungdomens dagar... Ibland ser man smycken som saknar större ekonomisk betydelse, men som innehaft desto större betydelse som affektionsvärde. Och därför har man sparat dem i flera generationer. De har ärvts och bär en ålderdomlig prägel. Men alltihop hamnade till sist i min ägo, att förvaltas och säljas vidare.
Eftersom jag är väldigt sentimentalt lagd kan jag ibland känna att det är lite sorgligt att människor bara släpper i väg dessa saker utan att värdera de minnen som ligger begravda i dem. Jag slås av tanken att det är bara så länge vi lever kvar i andras minne som vi faktiskt är ihågkomna. Kanske kommer det ett par generation efter oss, som minns oss, men i generationen därefter är vi ofta redan bortglömda. Vi blir inte ens ett suddigt fotografi som säljs på tradera, för vår tids foton är av mycket sämre kvalitet än de som togs på 1800-talet och början av 1900-talet och nu ligger ute till försäljning... Lite deppigt att tänka på! Men desto mer glädjande är då att människor fortfarande använder och uppskattar dessa saker! En kvinna skrev till mig att de svarta 20-talssmycken hon köpt skulle hon ha då hennes man nyligen gått bort. Och det tröstade henne att köpa dem. En annan hörde av sig från Japan, där hon hade en tuff tid, och berättade att hon hade fått veta att hon hade finskt ursprung. Och därför hade hon köpt några finska smycken av mig, som skulle ge henne något av förfädernas "sisu" för att orka med vistelsen i fjärran land. Andra köpare älskar 80-talets livsglada stora örhängen. det kan vara den eleganta kvinnan som toppar sin outfit med dem. Eller mannen, som kanske lite i hemlighet klär upp sig i privata sammanhang. Ja, alla gläder de mig med sina berättelser. För jag är ju egentligen en museimänniska, som älskar berättelserna om våra liv och de materiella spår som lämnas efter. Och det är en extra spännande tid vi lever i, när andrahandsvarorna blivit så populära och får ett nytt liv. De kommer till slut att få flera lager av berättelser med sig...