Smycken med dödskallar kan i förstone verka modernt och väldigt ungdomligt. Åtminstone i vår tid hör de till uttryck för olika ungdomskulturer. Gothare, emos och hårdrockare bär gärna sådana smycken. Men faktum är att symboliska uttryck för döden och förgänglingheten har en mycket lång historia. Utan att vara ironisk kan man hänvisa till " redande gamla grekerna" Hybris, övermod var något grekerna varnade för. Detta var något romarna sedan tog fasta på. När romerska segerherrar red in i Rom för att hyllas påmindes de om att också tänka på döden och förgängligheten. Under medeltiden intresserade man sig också för döden. Präster och kyrkligt knutna bar ibland skelett som dekor i sina smycken. Men det var först på 1500-talet sådana smycken spreds som ett bredare mode. Skelett och dödskallar prydde nu olika smycken som hängen och ringar hos aristokrater och andra. Ibland placerades skeletten i kistor. Under de här århundradena var syftet, förutom att i allmänhet påminna bäraren om dess dödlighet, men också förhindra ett odygdigt leverne och dödssynderna. Under 15- och 1600-talen började också sorgesmycken komma på modet. Men dessa ska inte blandas samman med momento mori-smyckena. Även om båda genrerna påminner oss om döden är sorgesmyckena en hjälp och symbol för att sörja någon närstående avliden.
Dödskallarnas syfte var däremot snarare att påminna om livet. Att ta hjälp av dödligheten för att leva sitt liv väl, det är väl ändå en ganska klok tanke? Detta var i alla fall något som viktorianerna tog fasta på. Momento mori smycken gavs då ofta till brudpar, som en påminnelse att ta vara på det liv som låg framför dem, men också att iaktta en ödmjukhet inför livet. Att dessa smycken under 1800-tale mest handlade om livet än om döden visar sig också i formgivningen. Då liksom nu var det nämligen vanligt med en humoristisk framtoning i momento mori-smyckena. Att dödskallesmyckena i vår tid hamnat i ungdomskulturen är således alltså snarare en tradition än något nyskapande.