I förra inlägget berättade jag om kaméernas långa historia. Och de fortsatte vara populära långt in på 1900-talet. Men hur kan man se skillnad på kaméer från 18- och 1900-talet? I dag tänkte jag därför berätta lite mer om det.
I 1800-talets kaméer är motiven i princip alltid klassiska. Det är antikens gudar, gudinnor och den tidens attribut som utgör motiven. I undantagsfall visar kamén något annat, och är då ändå starkt inspirerad av den klassiska antiken. På de övre bilderna skymtar ett par bröllopsarmband med varsin kamé av paret.
Porträtt av män är inte alls så vanliga men så här kan en kamé-man från 1800-talet se ut. De är helt klart inspirerade av antiken. När borgerskapets ställning stärktes efter den franska revolutionen blev nämligen kultur och bildning något man måste förvärva. Kulturell förfining var inte självklart för borgerskapet, på samma sätt som den varit för adeln. Under 1800-talet använde man därför bland annat smycken för att visa sin bildning. Att bära kaméer eller andra smycken som pekade bakåt i tiden visade på att man var intresserad av historia och hade kulturell kompetens. Liksom mikromosaik och pietra dura i smycken visade att bäraren varit ute och rest i Grekland och Italien. Allt detta gav bäraren status. På 1800-talet är det därför den klassiska profilen med en rak näsa som gäller i kaméer. Socialt nätverkande var också viktigt för den framväxande medelklassen. Smyckena kunde då dessutom tjäna som "conversation piece", alltså något att samtala om vid middagar, visiter och andra sociala tillställningar.
Under tidigt 1900-tal lättar stämningen upp. Från omkring 1920 blir kaméerna oftsast mer lättsamma. Smyckens betydelse som bärare av symboler och kommunikation minskar medan funktioner som ren dekoration och förströelse ökar. Kaméporträtten skiftar därmed fokus mot unga, attraktiva damer. Modernare, luftigare frisyrer och söta ansiktsdrag som uppnäsa hör därför till 1900-talets kaméporträtt. Även om de klassiska antika motiven minskar drastiskt så försvinner de inte helt.
Man fortsätter dock i viss utsträckning att göra klassiska motiv, så ett klassiskt motiv utesluter inte att kamén är från 1900-talet. Motivet med de tre gracerna är exempelvis relativt vanligt. Till 1800-talet hör förutom snäckskal material som lavasten, korall och andra stenar. Gjutet glas förekommer också. Det är inte ovanligt med helt svarta material, som jet, svart lavasten eller glas. Det helt dominerande materialet på 1900-talet är en skuren snäcka med cremevit relief mot laxrosa botten. Senare, mot 1960-och 70-talen kommer kaméer av plast som ska efterlikna snäckskalskaméerna. Vid den här tiden ser man också porträtt med hästsvans.