• Stina Orsenmark, *Rätt Antikt*

Grå lyx! - i modets bergochdalbana


smycken i silver med pyrit markasiter
Art deco smycken

Art decons silvergrå smycken med matchande pyritstenar (också kallade markasiter i vardagligt tal) är en välkänd och populär klassiker. Med sin varma men ändå svalkande grå glittrande yta är de själva sinnebilden för distingerad vardagslyx. Är du lika förtjust som jag själv, i silvergrå juveler? Då ska du fortsätta läsa här!

kvinna man1700-tal
Rokokopar i grått

Grått är otroligt hett i heminredning just nu och förknippas med både status och en lugnande, lättmatchad färgskala. Men så här har det faktiskt inte alltid varit. Under lång tid var nämligen kulörer något som signalerade hög status. I de historiska källorna omnämns grått som en färg någon gång på 700-talet. Och färgen förknippades med fattigdom och ödmjukhet. Medeltidens stora massa av bönder bar nämligen kläder av ofärgad ylle, vars naturliga färg är grå. Flera klosterordnar valde också grått som färg på sin klädsel. Det var först på 1700-talet som grått slog igenom på bred front, bland aristokratin. Grått gjorde att siden framstod som mer voluminös och blev populärt i kläder, bland både män och kvinnor. Vurmen för grått blev så stark att den spreds till håret, där askblonda toner blev högsta mode. Också juvelerna fick det här kulörlösa utförandet. Vita eller kanske snarare genomskinliga stenar, som diamanter och bergskristall kom på modet och de infattades ofta i silver. Paste, en spreciell strass av glas uppfanns också och skapade nu möjlighet att producera simulanter som liknande dem i de äkta smyckena. Aristokratin lät tillverka kopior av sina äkta, dyrbara smycken, och tog istället med sig kopiorna när de skulle ut och resa. Risken att bli rånad var nämligen stor.


smycken från mellankrigstiden med rökfärgade stenar
smycken från mellankrigstiden

Några få år in på 1800-talet försvann det kulörlösa rikemansmodet. Statusen för det grå sjönk återigen. Fattiga fabriksarbeterskor i modets huvudstad Paris bar grått. De fick finna sig i att klumpas ihop med prostituerade, som på den tiden räknades till samhällets bottenskrap. Både dessa och de prostituerade kallades nämligen något nedsättande för "Grisettes" (Gris är det franska ordet för grått, men var också ett slangord för att vara full, som de prostituerade ofta var, säkert många gånger för att orka med sin tillvaro) Mot mitten av seklet ökade ånyo statusen för den kulörlösa färgen då grått slog igenom som det självklara valet för affärsmän. Mörkgrått på vinterkostymen och ljusgrått för sommarens dito.

smycken i pyrit och hematit från 1990-talet
smycken i grått från 1990-talet

Men det var först omkring 1900 som det kulörlösa smyckemodet återkom. Guldsmederna lärde sig nu hantera platina och skapade stora kreationer av mer lättburna diadem och liknande. De mindre bemedlade fick dock använda sig av enklare material.

Under mellankrigstiden var det inne med en dovare färgskala i smycken. Rökkvarts var en populär smyckesten. På bilden ses en ring med en rökfärgad spinell från och ett par manschettknappar med rökkvarts från tiden. (båda privatägda). Det var också vanligt med smycken i silver och paste, som efterliknade 1700-talets smycken. Ungefär mellan 1950-talets mitt till 1970-talets mitt fick metallen tenn ett uppsving i mer hantverksbetonade smycken. Dess yta är som bekant ofta gråare än silver. I nyputsat tillstånd är den ofta mer silvervit men brukar gråna snabbt. I slutet 1900-talet fick grått ett nytt stort uppsving. Med 1990-talet blev grått återigen en het färg i smycken. Men i ny tappning. Hematit blev då stenen på modet, men också hematitfärgad eller svärtad metall i smycken. Smycken med större stenar av pyrit syns också i tidens modebild.

Grå lyx? Klicka på länken!




0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla