Rubinen har länge varit en älskad sten. Det sägs att rubinen upptäcktes i Myanmar redan 2500 f. Kr. I Europa handlade redan de gamla romarna med rubiner, som nådde Europa via sidenvägen. För knappt 150 år sedan blev den rosaröda stenen mer tillgänglig för smyckesälskarna. Under 1800-talet gjorde kemisterna olika experiment för att få fram syntetiska rubiner. Och redan 1837 lyckades man för första gången framställa syntetisk rubin. AV syntetisk rubin är antagligen verneuilrubinen den mest kända. De har fått sitt namn efter en fransk kemist. 1883 lyckades nämligen den franske kemisten Auguste Verneuil framställa fina rubiner på konstgjord väg. Med hjälp av lämpliga grundämnen, mineraler och högt tryck lyckades han härma den process med vilken naturen själv framställer sina stenar. Skillnaden är dock att de konstgjorda rubinerna är både klarare och renare än vad de naturliga vanligtvis är. En verneuilrubin känns igen på sin klara och jämna rosaröda ton. Ringen på bilden är från 1886, alltså från verneuilrubinens barndom. Verneuilrubiner var mycket populära i smycken på 1900-talet. I slutet av 1990-talet fick de dock konkurrens. Då började man nämligen bruka olika metoder att behandla naturliga rubiner av lägre kvalitet. Genom detta kunde man höja det estetiska värdet även på rubiner av lägre kvalitet. Dessa blev då populära i smycken.