Smycken som dem på bilden är vi vana vid att förknippa med sent 1970-tal till 80-tal. Men som historiker vet man att en trend sällan föds ur tomma intet. Det mesta har hämtat sin förebild eller åtminstone inspiration från någonting tidigare. Så var kommer stilen egentligen ifrån?
Jakob Bengel är mest känd för att ha varit en av de allra första att skapa avskalade, geometriska smycken i metall och plast, på ett sätt som vi är vana vid att tänka på som betydligt mer sentida. De påminner på det hela taget mycket om de smycken som blev hett mode på 1980-talet. Men i själva verket föddes stilen redan på 1920-talet.
Jakob Bengel startade en fabrik redan 1873, i Tyskland. Närmare bestämt på orten Idar-Oberstein. Där tillverkades bland annat kedjor till klockor och andra massproducerade metallarbeten. Under den här tiden utmärkte sig inte fabriken nämnvärt. Produkterna saknade större estetiskt värde. Men på 1920-talet övergav fabriken den här masstillverkade produktionen och började istället att tillverka bijouterismycken. 1923 gick man över till att skapa smycken i galalit, en mjölkbaserad plast som uppfunnits i Frankrike. Från och med då influerades man starkt av Bauhaus-skolan, som blandade hantverk med fin konst. Bauhaus-skolan tillhörde den modernistiska och funktionalistiska konstinriktningen och fick en mycket stor betydelse för den moderna designen.
Bauhaus-skolan är kanske mest kända för sina möbler, som bauhaus-stolarna och liknande. Men skolan lärde också ut och stöttade design och tillverkning av smycken i geometriska former. De föredrog material som krom, nickel, rostfritt stål, plast och glas. Bengels fabrik tog in olika formgivare som utbildats på Bauhaus. Bland annat Wilhelm Wagenfeldt arbetade som frilansare för Bengel. I synnerhet på 30-talet var smycken från Bengel otroligt populära och de exporterades över hela världen.
Men som de flesta trender, så brukar de ha ett slut, så också i smyckenas värld. Som jag många gånger berättar om här i bloggen är det ofta historiska händelser som ligger bakom sådana skiften. Oftare än man kan ana, faktiskt. Så var det också denna gång. När andra världskriget bröt ut förbjöds användningen av galalit, åtminstone i den civila produktionen. Man fick ställa om till krigsproduktion. I slutet av 1990-talet återupptäckte man fabriken och dess betydelse för den distinkta art deco stil i smycken, som fabriken stod för. Det grundades så småningom ett museum som faktiskt också nytillverkar en del smycken i den gamla stilen, med de gamla maskinerna. På den nedre bilden ser man en sådan maskin för att tillverka kedjor som på 1920-30-talet.