I ett tidigare inlägg skrev jag ju att allmogesmycken inte kunde räknas som bijouterier, oavsett om de var tillverkade av oädla metaller och glas eller inte. Detta för att de tillverkades lokalt för en provinsiell marknad medan bijouterier tillverkades för en massmarknad. Men detta var bara en del av sanningen. Visst, det stämmer ju, men sedan tog historien en ny vändning... Så häng med!
År 1866 avskaffades ståndsriksdagen här i Sverige. Detta var bara en del i förändringen av Sverige från ett agrart bondesamhälle till en marknadsanpassad modern demokrati. Detta är ännu ett steg mot det civila samhället. Även bönder kunde från och med då rösta på vilket parti de ville och var inte längre hänvisade till ståndets utvalda representanter. När det gäller allmogesmycken så brukar man också dra en kulturell gräns mellan smycken tillverkade före och efter kring 1850. Varför? Jo, de tidigare tillverkades för allmogen i bondesamhället så som det såg ut i den mer ålderdomliga bemärkelsen. Man kunde ju tro att allmogesmyckena skulle ha försvunnit i och med att bondesamhället så som sett ut började upplösas. Men ingenting är ju så attraktivt som det som håller på att försvinna. Under 1800-talets senare del blossade därför upp ett stort intresse för den utdöende bondekulturen. Seder och bruk, folkliga fester som midsommarfirandet och liknande, fick ett nytt uppsving. Inte minst Dalarna fick stå som en förebild för det genuint folkliga. Skansen är ett gott exempel på det här vurmandet för det borttynande bondesamhället. Samhällets elit ansåg att man borde ha ett museum över det. Och man försökte också kartlägga de folkliga klädedräkterna. I detta sammanhang blev de gamla allmogesmyckena högt värderade av eliten. När det moderna samhället växte fram här i Sverige så blev den gamla typen av smycken omoderna bland bönderna. Men ju mer omoderna de blev bland bönderna själva desto mer intressanta blev de för samhällets elit. Överklassdamer köpte därför upp de gamla allmogesmyckena. Men inte nog med det, man började så småningom att tillverka nya, med mer moderna produktionssätt, för en större marknad.
Vad hade hänt?
Som så många gånger förr så sipprade överklassens trend med allmogesmycken tillbaka ner till de lägre klasserna. Det var så allmogestilen återupptäcktes av bondesamhällets moderna ättlingar. Detta i sin tur gav upphov till denna större marknad för allmogesmycken. Såpass stort var intresset att man nu började nytillverka dem. Eller snarare smycken i allmogestil. För visst är det en skillnad här.
Gränsen runt 1850 kan kan uttryckas som allmogesmycken vs smycken i allmogestil. De förra tillverkades i och för bondesamhället och de senare för den här stora marknaden av sentida smyckebärare. Man kan faktiskt säga att allmogesmyckena gick varvet runt. De startade bland bönderna där de tillverkades i och för bondesamhällets behov. Vid en viss tidpunkt hade det helt förlorat sin betydelse att visa upp sina smycken och de blev då omoderna. Då togs de istället upp av överklassen och sedan sipprade modet tillbaka och blev högt uppskattade av bönderna igen. Om än bönder i ny tappning. Allmogesmyckena hade bytt kontext, sammanhang. De tidigare allmogesmyckena representerade ackumulerad rikedom i en tid när man saknade bankväsende. De var också ett allmänt uttryck för status då de gav möjlighet att visa upp rikedomen man samlat på sig. I den nya kontexten, sammanhanget, så handlade det mer om att befästa och visa upp sin anknytning till de historiska rötterna. Man hade bytt ritual och man hade nya motiv för uppvisningen. Och i det nya sammanhanget är det mindre viktigt att allmogesmyckena är ursprungliga. Istället för överdådiga utsmyckningar som man haft från början räckte det med en mindre brosch i halsen och kanske några knappar eller något vackert spänne.
Smycken i allmogestil är fortfarande populära. Kanske ännu mer i Norge där man använder folkdräkt i högre utsträckning än i Sverige. Här i Sverige var det nog som mest populärt under 1900-talets första decennier, uppemot 30-40-talet. Men det var också ett uppsving på 1970-talet, när bondbröllop och folkdräkter vid festliga tillfällen åter stod högt i kurs.
Allmogesmycken är ju ofta tillverkade i silver, men de kan också vara tillverkade av oädla metaller. Är de försedda med stenar så är dessa i regel av grönt eller rött flussglas. Så även om också senare tiders allmogesmycken är bundna till ett sammanhang så är gränsen mellan smycke och bijouterismycke är något suddig. Oavsett hur man betraktar dem, så är de ändå ett bra exempel på traditionens kraft och hur en typ av föremål kan följa med in i ett nytt århundrade och en ny tid.