Som arkeolog och kulturhistoriker så intresserar man sig för den symboliska kommunikationen som finns i föremål. Alla föremål har en avsändare och en kontext, ett sammanhang. Och det är det här som intresserar en arkeolog mer än någonting annat. Många gånger påverkar stora politiska skeenden hur föremål som smycken ser ut. Så har det varit ända sedan smycken blev en attraktiv bärare av ekonomiska värden. Redan när de gamla grekerna utvidgade sitt rike till det hellenistiska imperiet fick detta stor betydelse för hur smyckena designades. Små och stora händelser påverkar alltså vår estetiska vardag.

90-talet föregicks av glasnost, som betyder tö på ryska. Det som töade bort var det stränga politiska kommunistiska styret. Och vid skiftet 80-90-tal rasade järnmuren och det kommunistiska styret i dessa länder föll. Maktbalansen i världspolitiken förändrades. Det påverkade länderna även i väst. En mer marknadsinriktad liberalism gjorde sitt intåg.

Under de decennier som föregick 90-talet finns ofta underliggande politiska ställningstaganden inbyggda i designen. Om detta återkommer jag i inlägg längre fram. Men det finns inte riktigt plats att gå in på det nu. Hur som helst, smyckena från 1960-80-tal är ofta symboliska bärare av den progressivitet man strävade efter rent politiskt. Nu tappar man intresset för det. I kombination med 90-talets ökade välstånd och brist på konkurrens på världsmarknaden ledde detta till att man kunde ta ut svängarna, men på ett helt nytt sätt. Så hur satte då 90-talets designers sin prägel på decenniets smycken? Ta dig en titt på det övre fotot. Smycken med mynt har en lång historia, cirka tvåtusen år. Och smycken med myntdekor förknippas med etniska och traditionella smycken, ofta av vit metall. 90-talets designer gick istället bananas med gigantiska mynt på tjocka kedjor, alltihop belagt med högglansig guldfärgad metall. Hjärtan är ett annat folkligt dekorelement. Sådana har varit populära i omgångar. 1960-70-talets hjärtan var oftast enkla små hängen på tunna kedjor. På halsbandet i övre bilden är hjärtat gigantiskt och dessutom flankerat av flera små glänsande hjärtan. Alltihop i guldig metall.

Men också mer rustik design fick en ny prägel på 90-talet. Brutalismen trendade stort i början av 70-talet. Brons, tenn och stenar med intrikat textur var populärt. Kontraster mellan svärtade och blankade ytor underströk materialens intressanta skiftningar. 90-talets designers tyckte också om brutalism, men valde bokstavligen gärna att lägga ett tjockt lager guld över alltihop. Blankt och texturerat var intressant i sig själv, menade man. Och vem älskar inte guld? 70-talets brutalistiska smycken tog ett ansvar för kvalitet och höjande av materialens status och i förlängningen också statusen för de geografiska områden där de tillverkades. Halsbandet på bilden är avskalat från sådana värden. Man skulle kunna säga att det är marknadsanpassat. Men paradoxalt nog är designen också mer lättillgänglig och därmed på sätt och vis mer demokratisk. Decenniets smycken präglas således i hög grad av en slags bekymmerslöshet och lättsinne. Gränsen mellan bijouteri och smycken som konstföremål suddades ut. 90-talets brutalism är därför mycket lättare att bära ihop med alla möjliga klädstilar. Den kan exempelvis bäras till en preppylook à la 80-tal likaväl som till en aftonklänning. Du behöver inte ha någon speciell stil över huvud taget, du kan bära det ändå. Paradoxen ligger till stor del i det faktum att där den den tidigare brutalismen ville verka befriande så var den också mycket pretentiös. 90-talets brutalism vill inte höja någon status, den vill bara vara dekorativ, samtidigt suddar den ut gränserna mellan högt och lågt på ett annat, lite mer dolt sätt.