Att plast är ett vanligt material i olika kostymjuveler förvånar väl ingen. Men vad många inte vet är hur länge plasten faktiskt har varit med oss. Redan 1869 uppfann John Wesley Hyatt den första helsyntetiska polymeren, celluloidplasten. Tanken var att celluloiden skulle ersätta en mängd andra material. Dittills hade naturen begränsat tillgången på olika populära material. Särskilt tacksamt blev det att tillverka konstgjord elfenben och skölpaddsskal som dittills skördat många djurliv. Dessa material, om än i konstgjord form, kunde nu också komma den stora massan av konsumenter till del. På bilden ser vi en kedja i celluloid från 1900-talets början. Muffen var en populär accessoar under det tidiga 1900-talet och dessa hängdes i en kedja runt halsen.
Självklart experimenterade man också med andra material och under 1800-talet och det tidiga 1900-talet förekom också halvsyntetiska plaster, det vill säga plaster som tillverkades med hjälp av naturliga råvaror. Guttaperka och vulcanit var sådana halvsyntetiska material som också förekommer i den tidens smycken. På bilden i mitten ser vi en medaljong av vulcanit från omkring 1900. Guttaperka bryts dock ned väldigt lätt så de flesta smycken i detta material är förstört. Vulcanit hittar man däremot något oftare. Men man ska inte glömma att förvara sina vulcanitsmycken i en ask, skyddade från ljus.
Celluloiden i sin tur hade den nackdelen att det var extremt lättantändligt och därför mycket brandfarligt. Under slutet av 1920-talet lyckades man med att ta fram en ny sammansättning och därmed blev den mindre farlig att bära. Celluloiden användes i smycken ända fram till 1960-talet. Så på det viset är det den plast som hängt med längst. På den tredje bilden ser vi två celluloidhalsband från 1950-talet längst till vänster. I slutet ofta tillverkad i Japan, som hade gott om naturlig kamfer som är en av de ämnen som ingår. Kamfern ger denna plast en ganska karaktäristisk, lätt parfymerad doft...
1907 uppfanns bakeliten, jämte celluloiden kanske den plast som förknippas mest med 1900-talets första hälft. I smycken är dess stora höjdpunkt 1930-40-tal. Precis som celluloiden har den en säregen doft, men ännu starkare och mer kemisk än parfymerad. När man känner den doften är det nästan svårt att förstå hur man ville bära sådana smycken närmast kroppen... Men det gjorde man! Anledningen till det var sannolikt hungern efter roliga och färgglada smycken till ett billigt pris. Ty dessa smycken var för det stora kollektivet av många gånger mindre bemedlade kvinnor. Här på bilden längst ner ser vi ett halsband i grönfärgad marmorerad bakelit, som ska efterlikna marmor.
Under 40-talet börjar luciten slå igenom, ett slags plexiglas. Användningen av denna plast ökar sedan under 1950-talet. Detta är en mer sofistikerad plast än både bakeliten och celluloiden. Den är luktfri och efterliknar ädelstenar på ett nytt sätt. Detta passade den glamourtörstande 50-talskvinnan alldeles utmärkt och bakeliten går ur tiden som en omodern plast, omsprungen av mer tidsenliga plaster.