• Stina, *Rätt Antikt*

1950-tal, bijouterier del 10


När vi gick in i 1950-talet så började man allt mer lägga kriget bakom sig. Hjulen började snurra och framför allt fick många en bättre ekonomi. Kvinnorna hade lämnat sina jobb i krigsplaceringarna. De återgick till att bli hemmafruar igen, även om de ofta tog sig extraknäck. (översta bilden ser vi en fabriksarbeterska i krigsproduktionen) Den här förändrade livsstilen påverkade smyckena. De lekfulla och enkla bijouterierna från 40-talet försvann. Istället för en anpassning till det enkla livet så blev det otroligt viktigt att vara välvårdad. Omsorgsfull make up, nylagt sprayat hår, hatt, handskar och matchande smycken... Detta inte bara till fest utan också till vardags! Lite lätt tröttsamt om du frågar mig. Hur praktiskt var det egentligen att städa i 50-tals-krinolin och högklackat?? Men det var förmodligen så här männen i reklambranschen drömde om att hustrun skulle möta dem när de kom hem. Och de glamourtörstande efterkrigskvinnorna nappade på trenden.

Allt detta kostade givetvis pengar så det var tur att massproduktionen kom i gång

och gjorde allting billigare.

Fint eller fake? Kanske båda...

50-talet präglas av två motsägelsefulla trender. Den ena gick mot det smakfulla och lyxiga. Enligt denna trend skulle smycken efterlikna dyrbara äkta smycken. Blank metall och glittrande strass skulle efterlikna guld och ädelstenar. Den andra trenden sattes av att kritvitt blev populärt redan alldeles i slutet av 40-talet. I synnerhet sommartid var smycken med kritvit dekor i form av glaspärlor eller emalj populärt att bära. Med denna uppdelning i vinter- och sommarsmycken kunde 50-talskvinnan känna sig säker på att hon alltid var rätt matchad. En annan nyhet på 50-talet var att man allt mer börjaxde dela upp smycken för dag- eller kvällsbruk. Vanligt folk började i allt högre grad gå på bjudningar och partyn, så kallade cocktailpartyn. Cocktailsmycken blev därför aktuella för massproduktion.

Någon diskret elegans var det sällan frågan om. Efter det fattiga kriget ville alla ta ut svängarna. Guldfärgad glänsande metall var därför stort. Likaså pastellfärgad glittrande strass var mycket omtyckt. Korta halsband i parurer, d v s hela set av smycken med samma dekor och utseende var det som gällde. På så vis kunde man enkelt känna sig så där propert välmatchad som tidens ideal krävde. Florala former, då i synnerhet blommor i olika tappning var populärt.


På den tredje bilden ser vi sådana här smycken med vita glaspärlor. Lucite var annars den absolut vanligaste plasten i 50-talets smycken. Den kunde tillverkas antingen som klar genomskinlig fake-strass eller färgad för att efterlikna strass. Navettformen var mycket populärt. Navettformen, som väl närmast kan beskrivas som spetsoval, var vid sidan pm virvelformen de mest framstående formerna som följde med från det sena 40-talet in i det nya decenniet. På den fjärde bilden ser vi en sådan guldig virvelformad brosch med navettformade pärlor. Den ringar således in 50-talets tre av 50-talets stora trender.

Klassiska vita pärlor (alltså odlade pärlor) slog återigen igenom, och man bar gärna stora konstgjorda sådana. Vid mitten av 50-talet blev det ånyo populärt med långa smalare halsband, i 20-talsstil. Sådana bars gärna med vita klassiska pärlor.



Men av all denna lyx som man frossade i så är nog de flerradiga pärlhalsbanden med stora iögonfallande lås 50-talets signatursmycke framför andra. Låsen var stora och dekorerade och fungerade lika ofta som dekorativa integrerade hängen.

Man frossade också i broscher. Till 50-talstrenderna hörde nämligen att man dekorerade sina kläder med flera broscher som arrangerades på olika konstfulla sätt. Alla anammade förstås inte den utstyrda stilen. Motrörelsen till mainstreamkulturen kallades för beatnik.


Personer som hellre bar mer sparsmakade smycken anammade givetvis den modernistiska stilen. På 1950-talet förknippas denna ofta med dyrare hantverksproducerat silver. En lösning på det här var smycken av koppar som kom i ropet. Dessa var mer industriellt framställda och på så vis lämpade för masskonsumtion. På den femte och sista bilden ser vi två flerradiga halsband i lucite med stora dekorativa hängen. Det gula och det turkosa är dock i celluloid. Tyskland och USA hade slutat att producera smycken i celluloid på 50-talet. Men Japan som hade gott om kamferträd uppehöll sin produktion av celluloid lite längre. De här färgglada smyckena får avsluta 50-talets trender.

© 2023 by *Rätt Antikt*.

  • Black Facebook Icon
  • Black LinkedIn Icon
  • Black Google+ Icon