• Stina Orsenmark, *Rätt Antikt*

Älskade kedja!


kedja med länkade karneoler
Kedja, 0-200 f. kr

Både diskret och iögonfallande... många är det som älskar den långa kedjan! Blänkande fångar den ljuset då vi rör oss och ger oss en trygg förvissning om att vi har valt rätt. Ett smycke som ger oss den rätta inramningen utan att för den sakens skull ta hela uppmärksamheten från allt det andra vi vill förmedla. Allt sedan guldsmideskonsten föddes har man tillverkat kedjor. De första guldsmederna knackade ut guldklimpar så som man hittat dem i naturen. De knackade ut klimparna till tunn guldplåt. Sedan skar de smala remsor av metallplåten, som sedan kunde vridas och tvinnas med flera remsor, allt beroende på hur tjock man ville ha sin guldwire.

halsband från medeltida Norge
medeltida kedja

Därefter klipptes wiren i mindre bitar som böjdes till ringar som man sedan krokade i varandra och som nöps ihop till kedjor. Vid den här tiden, alltså på bronsåldern, ansågs den gyllene metallen vara magisk. Det hängde troligtvis ihop med solen. Människan hade insett att solen var livets källa. Det var den som fick naturen att blomstra. Och guldet, liksom bronset, påminde om solen då det sken och glittrade som solljuset själv. Det var de högsta i samhället som fick bära dessa smycken. Men inte bara för att visa upp sin rikedom. Istället var ett vägande skäl att visa upp sina magiska kvaliteter, att man stod i förbund med gudarna. Man ville visa folket att man förtjänade sin roll som garanter för goda skördar. Allt eftersom tiden gick förändrades synen på kedjorna. Under romarrikets dagar hade man hunnit lära sig att borra hål även i hårda ädelstenar. Man såg på sina smycken mest som ekonomiska investeringar, hellre än som bärare av magi. Mode blev viktigare. Och ett synnerligen populärt mode var att länka stenarna i kedjor. Så småningom försvann antikens lite mer krassa ekonomiska syn på smycken. Under medeltiden förmedlade istället smyckena ett abstrakt, religiöst, kristet budskap.

Under renässansen föddes återigen smaken för att uttrycka sin världsliga makt. Renässansens kungligheter och deras högsta, hade en särskild försmak för just långa, breda, tunga kedjor med stora infattade ädelstenar. Dessa visade bland annat att man hade tillgång till koloniernas ädelstensgruvor. Under 1800-talet, när industrialismen kom igång spreds tillgången till smycken. Det blev lättare att tillverka smycken i större kvantiteter. Bronsålderns människor fick ta till guld om de skulle glänsa. Men 18- och 1900-talets människor fick uppleva att teknik och tillverkning kunde ge dem blänkande guld i smycken utan en tung prislapp. Nåja, äkta guld var det ju sällan. På lördag berättar jag mer om kedjor! Tills dess får du hålla till godo med kedjorna i vår butik. Välkommen!


0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla