Lucite är ett välkänt begrepp bland samlare av vintagesmycken. Lucite förekommer nämligen ofta i äldre smycken. Den kallas också för plexiglas och användes till en början i smycken framförallt för att efterlikna äkta stenar.
För en historiker är det välkänt att krigsindustrin driver uppfinningsrikedomen. Men få vet att krigsindustrin faktiskt också påverkar smyckemodet! Vill du veta mer? Ja, då ska du läsa dagens blogginlägg om plasten lucite!
Smycken med pärlor av lucite var stort framför allt på 1940- och 50-talen. Men vad är egentligen lucite? Och hur kan man känna igen den i smycken?
Det var det franska företaget DuPont som uppfann lucite redan 1931, men den kom till praktisk användning först under andra halvan av 30-talet. Den användes flitigt under andra världskriget, som exempelvis fönsterrutor och inredning i stridsflygplan. Plasten var till skillnad från vanligt glas både väldigt lätt och dessutom motståndskraftig mot slag, stötar och kulor. Men DuPont teckande faktiskt också avtal med smycketillverkaren Trifari och det var på så vis luciten hamnade i smyckevärlden. Men vad är då lucite?
För det första är lucite ett varumärkesnamn och inte materialet i sig självt. Jag använder själv ofta namnet plexiglas på det här materialet. Men plexiglas är egentligen också bara ett varumärkesnamn, från ett annat företag, som konkurrerade med DuPont. Lucite och plexiglas är egentligen polymetylakrylat, en glasliknande akrylresin (plast). Molekylen består av kol, syre och väte. Egenskaperna hos den här plasten gjorde den attraktiv för smyckeindustrin. Ämnet var mer stabilt, tålde mer slitage och luktade inte, som bakelit och en del äldre smyckeplaster gjorde.
I sin ursprungliga form är plasten genomskinlig och liknar på så vis bergskristall. Men den var också lätt att färga i glada färger. Man kunde då göra den mer eller mindre ogenomskinlig. På så vis kunde man få plasten att efterlikna äkta stenar på ett ganska så förtrollande vis!
Till en början slukade förstås krigsindustrin det mesta av produktionen av denna plast och det var först efter kriget som den blev populär i smycken. Man kan säga att den passade perfekt för den starka glamourtrend som slog igenom efter krigsåren. Den liknade äkta stenar och gick att få i många underbara färger, men vägde samtidigt knappt någonting. Det sista till skillnad från glas, som ger förhållandevis tunga smycken. Lucite användes då framför allt i pärlor, för att likna stenar. Lucite behöll sin popularitet i smycken ända fram till 70-talet, men då dalade intresset. Under 1980-talet kom intresset tillbaka, men då med fokus på mer massiva smyckedelar, som stora pärlor, armringar och liknande. Ja, ni har redan fått några ledtrådar hur man skiljer dessa pärlor från glas och sten. Vikten är den mest tydliga, men också värmen. Ett bra sätt att lära sig känna skillnaden på olika material är att lägga dem mot den tunna huden ovanför överläppen. Plexiglaspärlor känns varmare än glas och de flesta stenar.