• Stina, *Rätt Antikt*

Lekfullt värre! Postmodernismen del 6 !


Hur känner man igen postmodernistiska smycken? Och varför ser de ut som de gör? Idag fortsätter jag berätta på detta tema!


I bijoterismycken från sent 70-tal till 80-tal hämtar designen ofta sin inspiration i sådant som hör till barnens värld. Färger och detaljer i smyckena för ofta tankarna till tidens mer eller mindre pedagogiska leksaker.


Färgglada smycken med former som snurror och bollar för tankarna till clowneri och förskoleverksamhet. Men det handlar ju om smycken för vuxna, så varför ser de då ut så här?



En av de bärande idéerna inom postmodernismen är att överbrygga inbyggda motsättningar i ojämlika relationer. Detta gäller i synnerhet i olika skapande-processer och i vetenskaplig forskning. Postmodernisterna vill inte vara som modernisterna och tillföra ett "bästa värde" för konumenter och brukare med ett "uppifrån-perpektiv". Modenisterna såg sig som extperter på god smak, estetiska värden och kvalitet. De presenterade sitt skapande som lösningen för publik, brukare och konsumenter. Detta synsätt tar postmodernisterna helt avstånd ifrån. Det kan röra sig om ojämlikheten i relationer som ”skådespelare-publik”, ”konstnär-konstpublik”, ”arkitekt-boende", "designer-konsument" . Men också rent socialt betingade maktförhållanden, som relationen mellan "vuxen-barn". För att överbrygga sådana motsättningar tog man tog till olika metoder. En var att bjuda in brukarna eller publiken i skapandeprocessen. Publiken fick vara med att utforma teaterpjäserna på en teater. Museibesökare fick bidra till den historiska utställningen. Boende och hyresgäster fick vara med och utforma sitt bostadsområde. Detta är typiska arbetsmetoder hos postmodernismen.



Ett annat sätt var att uppvärdera det som av tradition hade lägre status. Som jag nämnt i tidigare inlägg är exempelvis textila inslag i smycken typiskt för postmodernismen då modernisterna ofta ratade detta mer folkligt förankrade handarbete. Man lade också ner stort arbete på enkla smycken av plast för att på så vis utradera den statusskillnad som finns mellan mer påkostade smycken och bijouterismycken. Halsbandet jag visade i förra inlägget om postmodernismen är försett med fina guldfärgade trådar.


Så hur var det då med de lekfulla smyckena? Tanken med dem är att höja det som hör till barnens värld. Men lika mycket också för att locka fram barnasinnet i de vuxna. Den formgivning som reserverats för leksaker kan faktiskt tillföra något också till vuxenvärlden, tänkte man. Idén var att det skulle gagna både barn- och vuxenvärlden. Om mamma bar smycken som liknade barnets leksaker skulle barnet känna igen sig i det, kanske både vilja och få leka med mammas smycken. Man skulle då uppnå en ökad delaktighet i den vuxna zonen för barnet. Men också mamman skulle kunna slappna av mer.


© 2023 by *Rätt Antikt*.

  • Black Facebook Icon
  • Black LinkedIn Icon
  • Black Google+ Icon