Jag vet inte riktigt varför, men jag går i gång på sådana här ugglor...Blir alltid lika köpsugen när jag ser dem. Så jag köpte förstås in dem till butiken när jag sprang på dem igår. Detta fick mig att fundera lite, vad är det egentligen med djur i smycken som tilltalar oss människor så mycket? Det är nämligen så att djursmycken har funnits ungefär lika länge som juvelerarkonsten själv. Och antagligen längre. För jag tror säkert att en och annan stenåldersmänniska kan ha burit en djurliknande amulett runt halsen i en grå forntid. Under bronsåldern gjorde hon det definitivt. Då var det nämligen mycket populärt med amuletter i form av djur.
Den mest rörande av dem är kanske ändå egyptiernas tilapifisk-amuletter. Tilapifisken lever (levde??) i Nilen. Amuletten på bilden är från det forntida egypten. Den är tillverkad av äkta guld och dekorerad med intarsia av stenar. När tilapifisken upplevde något hot fångade den helt enkelt upp sina ungar i munnen för att skydda dem. De forntida egyptierna tolkade detta som att dessa fiskar var en reinkarnerad guddom eller ande som var särskilt intresserad av att skydda ungar. Därför snidade man små tilapifiskar av sten som man hängde runt halsen på sina barn.
En annan emulett som var extremt vanlig i det forntida egypten var skarabén. Den föreställde den egyptiska dyngbaggen som rullade dynga framför sig där den lagt sina ägg. Dynga... låter inte särskilt heligt. Men dyngbaggarna rullade dessa bajs-ägg-bollar framför sig från öster till väster, likt solens gång. Och detta gjorde hela skillnaden för egyptierna. De dyrkade nämligen solen som den högsta guddomen. Denna gud kallades Ra. Och man trodde att dyngbaggarna var en reinkarnation av denna gud. Därför är de så vanliga i egyptiska smycken. Men inte bara i de forntida smyckena. Motivet är också vanligt i egyptiska revival-smycken från alla tider.
I vår tid har vi för längesedan gett upp tanken att djuramuletter skulle kunna skydda oss. Ändå är förstås djur mycket populära i smycken. Denna trend återkommer med ojämna mellanrum. På den tredje bilden ser vi ett armband från 1900-talet, i form av en orm. På 17-1800-talet grävde man ut antika lämningar. Detta gjorde att man fick upp ögonen för antikens smycken. I det forntida Grekland och Rom hade man uppskattat ormformade armband, gärna högt upp på armen. Sådana motiv blev därför uppskattade under den georgianska och viktorianska tiden. Modet levde kvar in på 1900-talet.
Under 1900-talet slog modernismen igenom. Djur förlorade därmed länge någon större betydelse i smycken. Under 20-30-talen slog den funktionalistiska och geometriska designen igenom. Prålighet blev omodernt. När sedan de romantiska inslagen började återkomma under 30-talet så var det först och främst blommor och blad som var populärast. Djurmotiv syntes mestadels i bijouterismycken under denna tid, sällan i ädelmetaller. Oftast var det då husdjur som hundar och katter som förekom. Detta får ses som ett paradigmskifte. Tidigare var det vilda djur som synts i smycken. Förvisso hade redan de gamla egyptierna haft katter som motiv. Men det var de enda. (Också katten ansågs helig i det forntida egypten.) Men under art decon får alltså husdjuren vara med som dekor i smycken. De vilda djuren hade dock bara en viloperiod. Och återkom senare i modebilden. Under 60-talet är de vilda djuren tillbaka igen. Kanske passade detta motiv särskilt bra i en tid då rock´n roll -kulturen hade sina högtidsdagar. På den nedersta och sista bilden syns ett snyggt gyllene halsband med två leopardhuvuden. Det är från 70-80-talet.
Comentarios